MENY
När vi började gå till "första linjen" så tog det 3 gånger för kuratorn att inse att E behövde mer hjälp än vad hon kunde ge. Vi skulle remitteras till BUP. Om jag förstod det hela rätt så har de ärendegenomgångar varje måndag, och skulle då kommande måndag ta upp "vårt ärende". Efter det skulle vi få en tid till BUP. Dagarna gick och jag hade kontakt med kuratorn på första linjen några gånger då vi inte fick någon information eller kallelse från BUP. När man mår så dåligt som E gjorde då så är varje dag så otroligt långa. Det känns som att dagar och veckor passerar utan att man får hjälp. Man står handfallen. Varje timme och nästan varje minut känns som en lång plåga och efter några dagar kontaktade vi BUP-akuten. Då fick vi en tid samma dag och åkte in. E fick träffa en läkare som konstaterade samma som kuratorn tidigare, att hen hade en medelsvår depression som faktiskt var på väg att bli sämre, inte bättre. Läkaren skrev ut medicin, vilket sedan skulle visa sig vara en kamp i sig. Medicin är nödvändigt i vissa fall, men att det ska ta 4-6 veckor innan man märker någon skillnad är tufft för en tonåring som bara vill må bättre omgående.
Vid det här laget hade vi träffat kuratorn på första linjen och då läkaren på BUP-akuten. Det finns ju, så klart, ett arbetssätt kring depression hos ungdomar (eller kanske hos deprimerade generellt) och vissa viktiga faktorer som är viktiga att komma igång med. Det vi fick höra var sömnen, kosten och fysisk träning. E sov dåligt då man, i en depression, har det som tuffast på kvällarna och morgnar. För E kom panikångesten oftast på kvällen. Allt kunde vara hyfsat bra, för att sedan bara bli sämre och hen låg i sängen och grät, slog i väggen och kunde inte hantera situationen. När vi var på BUP-akuten fick vi Fluoxetin och Atarax. Fluoxetin ska hjälpa mot måendet och Atarax så att man kan somna lättare. Atarax dämpar ångesten och gör att man blir lugnare, vilket i sin tur gör det lättare att sova. E var inte så glad för att ta medicin, men ville ju bli bättre så började med båda. Förutom att försöka få ordning på sömnen, så fokuserade vi också på kost och motion, som vi fått instruktioner om. När man är deprimerad så kan matvanorna gå på olika håll. Vissa äter ingenting, medan andra äter mer än vanligt. E gjorde det sista. Hen åt och åt och åt. Det kändes som att det inte fanns någon botten. Vi jobbade stenhårt, jag och min sambo (E:s pappa) med att laga bra mat och att det alltid fanns olika alternativ hemma. Vad gäller fysisk aktivitet så började E och hens pappa träna på det lokala gymmet, vilket nästa omgående gjorde nytta. E upplevde flera olika vinster med att träna. Dels blev ju kroppen fysiskt trött, vilket också gjorde det lite lättare att somna och dels kände E att under träningen så blev det ett andrum. Fokus kunde helt ligga på att träna och trötta ut kroppen och de jobbiga tankarna försvann för en stund. Hen fick en paus i det dåliga måendet. Såhär 7 månader senare tränar de fortfarande 3-4 gånger i veckan och detta är något E verkligen fått upp ögonen för. Hen går till gymmet själv om pappa inte kan följa med av någon anledning. Det som var svårast att få ordning och struktur på av de tre faktorerna; sömn, kost och motion, var sömnen. En stor bidragande orsak var telefonen och sociala medier. E upplevde att hen missade så mycket vad som hände och vad kompisar gjorde när hen somnat. Vi hade bestämt att hen skulle ta tabletten 20.00. Det tar sedan ca 1 timme innan den verkar. Målet var att E skulle somna mellan 21-22.00 varje natt. Det är kanske tidigt när man är 16 år, men det var också ett sätt för oss föräldrar att kunna sova och inte köra slut på oss. Vi kunde inte somna så länge E var vaken. Vi var livrädda att hen skulle ligga på sitt rum och må dåligt själv, eller att hen skulle gå hemifrån utan att vi märkte det. Detta hände bara vid ett tillfälle, men det satte sådana spår på oss att sömnen blev lidande.
Fortfarande vaknar jag flera gånger varje natt och går upp och kollar att allt är lugnt. Det tär på en att inte sova längre perioder i sträck utan att ständigt vakna till för att lyssna och kolla att allt är lugnt.
Genom att skriva denna blogg så återupplever jag många tankar, funderingar och känslor, men det ger också en känsla av att vi faktiskt kommit en bit på det där berget som vi är på väg över. Jag kan stå där någonstans på väg upp och faktiskt titta ner och se på det vi gått igenom, och känna att vi tagit ytterligare steg uppåt. Vissa dagar känns det som att vi har vänt och är på väg neråt igen, men det oftast bara små steg nedåt i så fall. Det är en skön känsla, mitt i all oro. Just nu tänker vi mest på kommande resa till sol och värme. Något som hela familjen ser fam emot och som är så välbehövligt.
//S
0