attbestigaberg.blogg.se

Semester
Jag längtar så mycket efter vår kommande semester. Det blir en vecka i solen, inte jättevarmt, men runt 20 grader. Det ska bli så skönt att komma iväg hela familjen. Att kunna pausa tankarna som annars snurrar för fullt. Att kunna njuta av solen, varandra och god mat. Att kunna strosa i grönskan, prata om allt möjligt och läsa böcker. Att höra vattnet, titta på båtar och shoppa. Det ska bli så skönt. E ser också väldigt mycket fram emot resan. Hen behöver också komma bort lite, och även om hen inte kan pausa sina tankar helt så är det ändå välkommet med ett miljöombyte och att inte behöva fokusera så mycket på alla måsten. 
Jag tänker mycket på det vi gått igenom och funderar en hel del också på hur framtiden kommer att se ut. Jag ser ljust på framtiden, och känner att vi lärt oss mycket under denna resan. 
Som jag skrev i förra inlägget så började E med medicin ganska snabbt efter diagnos. Hen var lite skeptisk till det då hen googlade och läste på om Fluoxetin. Vi pratade mycket om det och jag tyckte att vi skulle följa läkaren råd och testa medicinen. Det kan ta upp till 8 veckor innan medicinen har någon effekt, och det var långa veckor för oss. Att fortsätta med en medicin som man inte tycker hjälper kräver lite tålamod, och det är inget man har när man är sjuk. Dagarna fortsatte ungefär som innan. E mådde dåligt framförallt på kvällar och morgnar. Kvällarna var riktigt tuffa då hen fick panikångestattacker och blev rädd över de känslor som välde över hen. Vissa dagar var bättre och E kom upp runt 9-10 och hade en ok dag. Sedan började det dåliga måendet komma tillbaka runt 19- tiden på kvällen och vi kämpade hårt för att hen skulle ta tabletten som hjälpte till vid läggdags. Det gick sisådär med det. Som jag skrev tidigare ville inte E missa vad kompisar och personen som hen hade en relation med gjorde. Jag och min sambo stannade hemma med E. Vi kunde inte lämna hen ensam då hen uttryckligen sagt till psykolog och kurator att hen funderade på om det var värt att leva. Det finns ett särskilt intyg som läkare kan skriva till Försäkringskassan så att man kan vabba trots att barnet är över 12 år. Det intyget gäller om barnet/ungdomen är så sjuk att det är fara för dennes liv. Ungefär 1 månad efter att E varit hos kurator första gången och fått diagnosen depression kom ett stort bakslag. Hen var så dålig att vi fick åka akut till BUP. Detta var en måndag. Lite visste vi då om man som skulle hände de kommande 5 dagarna. 
Fortsättning följer!!
 
//S
Ska mitt barn äta medicin?
När vi började gå till "första linjen" så tog det 3 gånger för kuratorn att inse att E behövde mer hjälp än vad hon kunde ge. Vi skulle remitteras till BUP. Om jag förstod det hela rätt så har de ärendegenomgångar varje måndag, och skulle då kommande måndag ta upp "vårt ärende". Efter det skulle vi få en tid till BUP. Dagarna gick och jag hade kontakt med kuratorn på första linjen några gånger då vi inte fick någon information eller kallelse från BUP. När man mår så dåligt som E gjorde då så är varje dag så otroligt långa. Det känns som att dagar och veckor passerar utan att man får hjälp. Man står handfallen. Varje timme och nästan varje minut känns som en lång plåga och efter några dagar kontaktade vi BUP-akuten. Då fick vi en tid samma dag och åkte in. E fick träffa en läkare som konstaterade samma som kuratorn tidigare, att hen hade en medelsvår depression som faktiskt var på väg att bli sämre, inte bättre. Läkaren skrev ut medicin, vilket sedan skulle visa sig vara en kamp i sig. Medicin är nödvändigt i vissa fall, men att det ska ta 4-6 veckor innan man märker någon skillnad är tufft för en tonåring som bara vill må bättre omgående. 
 
Vid det här laget hade vi träffat kuratorn på första linjen och då läkaren på BUP-akuten. Det finns ju, så klart, ett arbetssätt kring depression hos ungdomar (eller kanske hos deprimerade generellt) och vissa viktiga faktorer som är viktiga att komma igång med. Det vi fick höra var sömnen, kosten och fysisk träning. E sov dåligt då man, i en depression, har det som tuffast på kvällarna och morgnar. För E kom panikångesten oftast på kvällen. Allt kunde vara hyfsat bra, för att sedan bara bli sämre och hen låg i sängen och grät, slog i väggen och kunde inte hantera situationen. När vi var på BUP-akuten fick vi Fluoxetin och Atarax. Fluoxetin ska hjälpa mot måendet och Atarax så att man kan somna lättare. Atarax dämpar ångesten och gör att man blir lugnare, vilket i  sin tur gör det lättare att sova. E var inte så glad för att ta medicin, men ville ju bli bättre så började med båda. Förutom att försöka få ordning på sömnen, så fokuserade vi också på kost och motion, som vi fått instruktioner om. När man är deprimerad så kan matvanorna gå på olika håll. Vissa äter ingenting, medan andra äter mer än vanligt. E gjorde det sista. Hen åt och åt och åt. Det kändes som att det inte fanns någon botten. Vi jobbade stenhårt, jag och min sambo (E:s pappa) med att laga bra mat och att det alltid fanns olika alternativ hemma. Vad gäller fysisk aktivitet så började E och hens pappa träna på det lokala gymmet, vilket nästa omgående gjorde nytta. E upplevde flera olika vinster med att träna. Dels blev ju kroppen fysiskt trött, vilket också gjorde det lite lättare att somna och dels kände E att under träningen så blev det ett andrum. Fokus kunde helt ligga på att träna och trötta ut kroppen och de jobbiga tankarna försvann för en stund. Hen fick en paus i det dåliga måendet. Såhär 7 månader senare tränar de fortfarande 3-4 gånger i veckan och detta är något E verkligen fått upp ögonen för. Hen går till gymmet själv om pappa inte kan följa med av någon anledning. Det som var svårast att få ordning och struktur på av de tre faktorerna; sömn, kost och motion, var sömnen. En stor bidragande orsak var telefonen och sociala medier. E upplevde att hen missade så mycket vad som hände och vad kompisar gjorde när hen somnat. Vi hade bestämt att hen skulle ta tabletten 20.00. Det tar sedan ca 1 timme innan den verkar. Målet var att E skulle somna mellan 21-22.00 varje natt. Det är kanske tidigt när man är 16 år, men det var också ett sätt för oss föräldrar att kunna sova och inte köra slut på oss. Vi kunde inte somna så länge E var vaken. Vi var livrädda att hen skulle ligga på sitt rum och må dåligt själv, eller att hen skulle gå hemifrån utan att vi märkte det. Detta hände bara vid ett tillfälle, men det satte sådana spår på oss att sömnen blev lidande.
Fortfarande vaknar jag flera gånger varje natt och går upp och kollar att allt är lugnt. Det tär på en att inte sova längre perioder i sträck utan att ständigt vakna till för att lyssna och kolla att allt är lugnt. 
 
Genom att skriva denna blogg så återupplever jag många tankar, funderingar och känslor, men det ger också en känsla av att vi faktiskt kommit en bit på det där berget som vi är på väg över. Jag kan stå där någonstans på väg upp och faktiskt titta ner och se på det vi gått igenom, och känna att vi tagit ytterligare steg uppåt. Vissa dagar känns det som att vi har vänt och är på väg neråt igen, men det oftast bara små steg nedåt i så fall. Det är en skön känsla, mitt i all oro. Just nu tänker vi mest på kommande resa till sol och värme. Något som hela familjen ser fam emot och som är så välbehövligt.
 
 
//S
Tillbakablickar och strävan framåt
Jag tänker mig att denna bloggen ska vara en blandning av tillbakablickar på det vi gått igenom, men också tankar kring nuläge och vår vardag.
 
Idag mår E bättre. Vi har inte nått bergstoppen än, och det svåraste i detta är nog att man inte vet hur högt berget är som vi håller på att bestiga. Så funderar man ju också på, när vi väl når bergstoppen, kan vi gå ner på andra sidan då? Eller finns det fler berg? Är ev kommande berg lika höga? Är de kanske till och med ännu högre? Så många tankar snurrar dagligen. Men, som sagt, just nu mår E ganska bra. Hen går inte i skolan, men läser ett ämne på annan plats via skolan. Ett upplägg som funkar ganska bra, tycker jag. E har inte heller panikångest på det sättet som hen hade i höstas. E kan också hantera sina känslor på ett nytt sätt och är väldigt klok i sina tankar. Innan återkom tankarna hos E att hen inte ville leva längre. Det är en känsla som man som förälder aldrig kan förlika sig med. Jag skulle göra vad som helst för att E inte skulle känna så, men det spelar ingen roll vad jag vill. Det är tankarna och känslorna hos E som är grunden i det hela.  Ofta kommer ju den där känslan; Säger E vad hen tänker på, eller vill hen inte att vi ska oroa oss? Varken jag eller min sambo slappnar någonsin av helt. Det har vi inte gjort sedan allt det här började. Vi är hela tiden på helspänn och vårt mående följer E:s mående. Har E en sämre dag så har vi också det. Vi stöttar varandra, så mycket vi kan, och har en stark samhörighet. 
 
När man råkar ut för något som man inte har så mycket kunskap eller erfarenhet ifrån så söker man ju i många fall hjälp och kunskap utifrån. Så gjorde också jag när det hela började i höstas. Jag läste på en hel del på nätet och pratade ganska öppet med människor i min närhet om vår situation. På många sätt hjälper det  att höra sina tankar högt, sägas till någon annan. Man känner sig maktlös och ofta fick jag känslan av att inte göra tillräckligt. Vem mer kan jag kontakta? Vad mer kan jag göra för E? Jag höll på att slå knut på mig själv många gånger, och gör fortfarande emellanåt. 
 
Svensk sjukvård är ju inte alltid vad man önskar, men när vi i oktober blev inlagda under 5 dagar på akuten på BUP så kom en liten vändning. Vi fick lite praktiska råd och tips att ta med oss hem i svåra stunder. Det var chockerande dagar på ett sätt, och väldigt lärorikt på ett annat sätt. 
 
Mer om den upplevelsen snart!
 
//S