MENY
Jag längtar så mycket efter vår kommande semester. Det blir en vecka i solen, inte jättevarmt, men runt 20 grader. Det ska bli så skönt att komma iväg hela familjen. Att kunna pausa tankarna som annars snurrar för fullt. Att kunna njuta av solen, varandra och god mat. Att kunna strosa i grönskan, prata om allt möjligt och läsa böcker. Att höra vattnet, titta på båtar och shoppa. Det ska bli så skönt. E ser också väldigt mycket fram emot resan. Hen behöver också komma bort lite, och även om hen inte kan pausa sina tankar helt så är det ändå välkommet med ett miljöombyte och att inte behöva fokusera så mycket på alla måsten.
Jag tänker mycket på det vi gått igenom och funderar en hel del också på hur framtiden kommer att se ut. Jag ser ljust på framtiden, och känner att vi lärt oss mycket under denna resan.
Som jag skrev i förra inlägget så började E med medicin ganska snabbt efter diagnos. Hen var lite skeptisk till det då hen googlade och läste på om Fluoxetin. Vi pratade mycket om det och jag tyckte att vi skulle följa läkaren råd och testa medicinen. Det kan ta upp till 8 veckor innan medicinen har någon effekt, och det var långa veckor för oss. Att fortsätta med en medicin som man inte tycker hjälper kräver lite tålamod, och det är inget man har när man är sjuk. Dagarna fortsatte ungefär som innan. E mådde dåligt framförallt på kvällar och morgnar. Kvällarna var riktigt tuffa då hen fick panikångestattacker och blev rädd över de känslor som välde över hen. Vissa dagar var bättre och E kom upp runt 9-10 och hade en ok dag. Sedan började det dåliga måendet komma tillbaka runt 19- tiden på kvällen och vi kämpade hårt för att hen skulle ta tabletten som hjälpte till vid läggdags. Det gick sisådär med det. Som jag skrev tidigare ville inte E missa vad kompisar och personen som hen hade en relation med gjorde. Jag och min sambo stannade hemma med E. Vi kunde inte lämna hen ensam då hen uttryckligen sagt till psykolog och kurator att hen funderade på om det var värt att leva. Det finns ett särskilt intyg som läkare kan skriva till Försäkringskassan så att man kan vabba trots att barnet är över 12 år. Det intyget gäller om barnet/ungdomen är så sjuk att det är fara för dennes liv. Ungefär 1 månad efter att E varit hos kurator första gången och fått diagnosen depression kom ett stort bakslag. Hen var så dålig att vi fick åka akut till BUP. Detta var en måndag. Lite visste vi då om man som skulle hände de kommande 5 dagarna.
Fortsättning följer!!
//S
0