MENY
Jag tänker mig att denna bloggen ska vara en blandning av tillbakablickar på det vi gått igenom, men också tankar kring nuläge och vår vardag.
Idag mår E bättre. Vi har inte nått bergstoppen än, och det svåraste i detta är nog att man inte vet hur högt berget är som vi håller på att bestiga. Så funderar man ju också på, när vi väl når bergstoppen, kan vi gå ner på andra sidan då? Eller finns det fler berg? Är ev kommande berg lika höga? Är de kanske till och med ännu högre? Så många tankar snurrar dagligen. Men, som sagt, just nu mår E ganska bra. Hen går inte i skolan, men läser ett ämne på annan plats via skolan. Ett upplägg som funkar ganska bra, tycker jag. E har inte heller panikångest på det sättet som hen hade i höstas. E kan också hantera sina känslor på ett nytt sätt och är väldigt klok i sina tankar. Innan återkom tankarna hos E att hen inte ville leva längre. Det är en känsla som man som förälder aldrig kan förlika sig med. Jag skulle göra vad som helst för att E inte skulle känna så, men det spelar ingen roll vad jag vill. Det är tankarna och känslorna hos E som är grunden i det hela. Ofta kommer ju den där känslan; Säger E vad hen tänker på, eller vill hen inte att vi ska oroa oss? Varken jag eller min sambo slappnar någonsin av helt. Det har vi inte gjort sedan allt det här började. Vi är hela tiden på helspänn och vårt mående följer E:s mående. Har E en sämre dag så har vi också det. Vi stöttar varandra, så mycket vi kan, och har en stark samhörighet.
När man råkar ut för något som man inte har så mycket kunskap eller erfarenhet ifrån så söker man ju i många fall hjälp och kunskap utifrån. Så gjorde också jag när det hela började i höstas. Jag läste på en hel del på nätet och pratade ganska öppet med människor i min närhet om vår situation. På många sätt hjälper det att höra sina tankar högt, sägas till någon annan. Man känner sig maktlös och ofta fick jag känslan av att inte göra tillräckligt. Vem mer kan jag kontakta? Vad mer kan jag göra för E? Jag höll på att slå knut på mig själv många gånger, och gör fortfarande emellanåt.
Svensk sjukvård är ju inte alltid vad man önskar, men när vi i oktober blev inlagda under 5 dagar på akuten på BUP så kom en liten vändning. Vi fick lite praktiska råd och tips att ta med oss hem i svåra stunder. Det var chockerande dagar på ett sätt, och väldigt lärorikt på ett annat sätt.
Mer om den upplevelsen snart!
//S
0