MENY
Allt startade för ca 7 månader sedan. E (väljer att inte skriva namn då vi fortfarande är mitt uppe i en svår period) kom till oss, mig och min sambo, och sa att hen inte mådde bra, och att hen hade kontaktat en psykolog. Vi hade märkt under någon veckas tid att hen inte riktigt var som hen brukade men tänkte att det var mycket som snurrade i samband med start på gymnasiet, första sommarjobbet och en relation som hen gått in i under sommaren. Det är inte lätt att vara tonåring. Vi trodde helt enkelt att det var "vanliga" tonårsbekymmer. Någon dag efter att E berättat för oss, så var det dags för första besöket med kurator/psykolog. Detta var inte på BUP, utan på "första linjen". Det ställe där man oftast hamnar innan BUP, har jag förstått. Jag följde med E. Allt var ju helt nytt för oss alla och jag kände mig minst sagt, förvirrad och osäker. Första besöket gick bra. E fick prata med kuratorn en stund själv och jag fick sitta med en stund. Kuratorn förklarade hur tillvägagångssättet brukade vara. Hon gjorde också bedömningen att E behövde komma ganska snart igen på samtal och ny tid bestämdes. Redan några dagar senare var vi tillbaka hos henne för nytt samtal. Hon gjorde bedömningen att E hade hamnat i en medelsvår depression. Hon märkte också att E mådde sämre än vid första samtalet. När hon berättade för mig om depressionen så visste jag varken ut eller in. Frågorna var många, oron otroligt stor och svaren fick vi inte så fort som vi ville ha dem. Vår finaste, bästa E hade mått så dåligt under en period att hen hamnat i en depression.....Vad hade vi gjort för fel? Hur kunde vi inte se signalerna? Vi kände oss som världens sämsta föräldrar. Att ens barn inte känner sig glad och trygg är en känsla som äter upp en inifrån. Samtidigt som vi fick besked om depressionen så började mina tankar mala. Detta var/är det jag fasat för hela tiden sedan E föddes. Som förälder är man ju ständigt orolig, mer eller mindre, över massa olika saker som barnet/ungdomen går igenom. Det jag haft i bakhuvudet i många år var psykisk ohälsa. E är en väldigt tänkande person, med världens största hjärta. Hen har stor empati om andra i sin närhet och en tydlig bild över hur hen tycker att man ska agera och tänka i särskilda situationer. Vid flera tillfällen under hens uppväxt har E haft olika funderingar. Hen har funderat mycket över hur hen själv agerar i situationer, hur hen är som person och hur andra människor beter sig. Jag har vid dessa tillfällen fått en känsla av att hen är en liten "tänkare" som tar ansvar för sådant som hen inte kan påverka. Ni vet hur man tänker under barnens uppväxt. Att hur de är som barn kanske speglar deras tonårstid. "Oj, tänk er henne i tonåren", får man ju ofta höra om livliga och viljestarka tjejer i 8-10 års åldern. Liknande exempel finns ju också om pojkar. Med vår E har jag tänkt att den största utmaningen skulle bli att hen inte ska ta alla andras bekymmer och göra dem till sina egna. Tänk så rätt jag skulle få när jag tänkte på det första gången när E var runt 7 år.......
Känner ni igen Er i något av det jag beskriver? Kanske kan vi utbyta lite erfarenheter här i bloggen.
//S
0